En riktig morot

I går kväll var det dags för dressyrträning igen. Och om man känner Ashley så som jag gör, vet man aldrig riktigt hur det kommer att gå.
Jag kom till ridhuset i god tid, för att se om han möjligtvis skulle vara på humör inför kvällens övningar.
Jodå, det gick bra! Han var såå samarbetsvillig såå...innan Lena kom...
Ni måste förstå att Ashley han bara ÄLSKAR Lena! Helst vill han bara stå nära henne, pussas och kela lite. Det märks på hela han att han tycker det skulle vara det mysigaste. För honom ja...
Men jag som sitter på inser ju snabbt att: aj då...här har man fått konkurans!
(Jag älskar Lena lika mycket, men kanske inte så att jag vill pussa henne och kela med henne.)
Men min ädle springare är helt betuttad i Lena.
Så, för att återgå till träningen så gick den som sagt bra till en början. Han gjorde det mesta jag bad honom om, utan vilda protester. Och den berömda bulldozern märkte jag inte så mycket av...då...
Jag älskar min häst. Han är den mest underbara och bedårande bulldozer jag vet. Och jag bara älskar dessa stunder av "lätthet" som han tillåter oss att uppleva tillsammans. Det är precis som om... nu när jag tänker på det... han ger MIG en morot, för att jag skall bli lättare att träna!
Nåväl, Lena sa att det var bra kämpat, iallafall.