...stackars Ashley, blev det ju...

Jaha, så här gick det på vårt lilla äventyr till ridhuset...

Vi valde den korta vägen dit. Det är den där skrämmande vägen, där det ideligen kör långtradare och arbetsmaskiner av kollossalformat...phu...

Lite nerver fanns det med, det erkänner jag. Men efter några hundra meter på den vägen, upptäckte jag att det gick ju bra, ju! Ashley kändes lagom avslappnad och trevlig. Lite pigg, men det gör inget.

Väl nere på militärens övningsområde, då är det ca 1 km kvar att rida, blev Ashley stel av fasa!!!

Jag tittade mig omkring och såg bara några hästar som tittade på oss,inget konstigt, eller hur?
Vad var det då som fick honom såå skräcksalagen?!!

Joo, det visade sig snart, när jag mer eller mindre tvingade honom att gå framåt, att lite längre fram stod ett par mycket rödklädda och totalt förstenade människor!

-Säg något! ropade jag till dem. Ingen reaktion.
_ Tala! Säg hej eller nåt! fortfarande ingen reaktion. De ändrade inte en min i ansiktet, slappnade inte av en enda muskel i hela kroppen.
-Säg vad som helst! Rör er lite så att han ser vad ni är för något! INGET!!!

Vid det laget började jag tro att det kanske var statyer som någon hade ställt där, just i syfte att träna rädda hästar...

Såå, jag hoppade av en vettskrämd och tungt flåsande och nästan spottande Ashley, som vid det här laget var helt övertygad om att de var ute efter att skada honom!
Jag ledde honom i en båge förbi dem, för han bara totalt vägrade att gå förbi dem. (de måste ju vara farliga om det inte vill prata med mig, tänkte han väl.)
När jag hade kommit förbi dem fick de fart därifrån, skall jag säga! Jag har aldrig sett några mänskliga varelser hoppa in i en bil så fort!! Jag inser ju också att de finns de som har en manisk skräck för hästar, men varför då promenera mitt bland dem? Det begriper inte jag...! Självplågeri kanske?
Nåja...
Nerför en kulle och framme vid nästa hinder...en träbro med järnstaket och färgglada skyltar framför. Min älskade lille vän stirrade in sig på skyltarna så mycket att han glömde den läskiga bron. Eller ljudet från den när vi gick över.
Nu var vi nästan framme vid ridhuset, bara lite mer hästhagar, en galoppbana och en kulle som vi skulle övervinna. Uppe på kullen upptäckte jag att vägen ner på andra sidan var otroligt brant! Nähä, tänkte jag, inte idag när benen redan känns som överkokt spagetti. Hoppade av igen och gick resten till ridhuset.

Väl inne i manegen kände jag och faktiskt såg hur Ashley slappnade av. Jag kunde riktigt läsa i hans vackra ögon hur tryggt och gott han tyckte det var att få fyra väggar omkring sig som skyddade mot allt ont.

Vi red omkring därinne en halvtimme eller så innan avi trasslade oss förbi alla hästhagar och bron igen. Fast denna gången bestämde jag mig för att ta den långa vägen hem, uppför "Himmlabacken". Joo, den ÄR brant...
Behöver jag säga att både jag och Ashley var väldigt trötta och mycket tacksamma över att vara tillbaka i stallet 4 km senare? Trots att vi skrittade nästan hela vägen hem.

Vi är glada över att ha klarat den etappen i vårat äventyr. Nu vet vi att det är genomförbart!
Nästa gång rider vi lite längre, kanske 40 min i ridhuset med varierande tempon.